Hade någon för bara ett år sedan sagt mig att jag 1) skulle gå med i en förening, till råga på allt 2) en förening vars syfte är att ”umgås och ha trevligt tillsammans”, så hade jag fnyst föraktfullt. I Utgård anses jag nämligen som en tystlåten och tillbakadragen person som skyr folksamlingar och sociala tillställningar.
Medeltidsfreak har jag dock varit länge, främst på grund av kläderna och hantverket, så givetvis var jag med på den första Halvvägsan 2013. Där befann jag mig plötsligt i ett rum där det pågick medeltidsdans. Styrkt av en mugg vin anslöt jag mig. Mitt under svängarna blev jag medveten om en skrynklig känsla i ansiktet: det var ett stort grin som hade blommat upp av pur förtjusning och som envist stannade kvar så länge dansen varade.
Men det dröjde till nästa Halvvägsfest innan jag insåg att Tolkiensällskapet och Forodrim fanns. Den våren gick jag till dansgillet flera gånger, fullt nöjd med att försöka få ordning på vänsterfötterna. Lära känna folk fanns inte på kartan, inte heller att bli medlem. Föreningsliv? Bah! Urtrist och besvärligt. (Ett omdöme grundat på det enda årsmöte jag bevistat, i min bostadsrättsförening, där jag närapå grät av uttråkning innan jag lyckades smita hem under fikapausen.)
I maj rantade jag med forodrimiterna till Sommarens portar – mest för chansen att få bära medeltidskläder i ett sammanhang där de inte stack ut så förbaskat – och fascinerades av den färgstarka samling nördar som omgav mig. Det sjöngs och trollades, det bjöds läckra kakor, och vilka kläder! Det var som om jag hade landat i en av de världar jag gärna skapar i fantasin när verkligheten är för grå. Här kanske det inte vore så illa att vara medlem? I synnerhet som det verkade finnas Gillen för så gott som allt jag Gillar – böcker, språk, sömnad, mat … Det vore förstås praktiskt att få tillgång till allt detta i ett enda medlemskap.
Men jag tvekade alltjämt. Föreningar, nää – inget för mig.
I höstas råkade jag hamna på en av Mellonath Gléowines repetitioner, och de var listiga nog att sjunga alvsånger så vackra att mina ögon tårades och hjärtat smälte. Det här ville jag uppleva mer av! Jag, som inte hade sjungit sedan skolan och har scenskräck och inte mycket till sångröst, blev till min oändliga tacksamhet upptagen i detta skönsjungande sällskap av musikaliska genier. (Smörar? Vem, jag?)
Jag tvekade ännu inför att fullt ut bli medlem i Forodrim. Men saken avgjordes när jag fick reda på vilken procedur man måste genomgå först. Teatralisk, utmanande, supernördig – med andra ord: oemotståndlig!
Hade någon för ett år sedan sagt mig att jag skulle åka in till stan klockan fem på natten, jag menar morgonen, för att fira nyår (i mars!), att jag frivilligt skulle ta på mig något som helst ansvar för någon som helst punkt i något som helst evenemang, att jag skulle delta i framträdanden inför publik, att jag skulle umgås med folk fler dagar i veckan än jag är ensam hemma – då hade jag aldrig trott det.
Inte mina utgårda vänner heller. En av dem försökte nyligen få till en träff med mig. Efter att ha hört mig entusiastiskt rabbla upp de spännande Forodrim-aktiviteter som späckade min almanacka den närmaste tiden utropade hon klagande: ”Vad har nördarna gjort med min kompis?”
Ja, inte vet jag, men jag hoppas det fortsätter.
Eithiriel