Min elenath síla elvennui vîr,
orthannen vi menel Amrûn,
gil díriel ardhon di·ndagor a glam
trí meneg ah ad meneg în.
Ir gwathren i aur, ir i·geven nu loss,
anglenna i·ngil hen a lacha ví morn,
orven tann i bêd: hi tôl gael Durufui.
I·Durufui, ’lasseb an iaur ah an gwain,
sâf mhereth a melui hîdh,
sâf labarind, annath nu thiliel orn,
tôg ’alu aronoded raen
a glaw, anna rill an i·chennath vín phain,
ir míriar ovor in·gîl.
Drego morn o glaw gael Durufui! |
Det
strålar en stjärna förunderligt blid,
i
öster på himlen hon står.
Hon
lyst över världenes oro och strid
i
nära två tusende år.
När
dagen blir mörk och när snön faller vit,
då
skrider hon närmre, då kommer hon hit,
och
då vet man att snart är det jul.
Ty
julen är härlig för stora och små,
är
glädje och ljuvaste frid,
är
klappar och julgran och ringdans också,
är
lycka oändligen blid,
är
ljus: alla ögon då stråla som bäst,
och
stjärnorna tindra som mest,
och
där ljuset är, där är det jul. |